Jag skulle vilja påstå att alla klockfantaster kan delas upp i två stora grupper beroende på vad de mest värdesätter i klockor: designen eller urverket. Självklart är de flesta av oss intresserade av båda delar men någonstans djupt inne vet man ändå vad en fin klocka innebär för en. Mitt klockintresse började i fascination med urverket. Jag älskar denna symfonin av små delikata delar där precisionen är nästan lika viktig som estetiken. Nu menar jag inte att boetten, urtavlan och visare inte spelar någon större roll för mig, långt ifrån det. Ni som har sett mina bilder vet att t.ex. Cartiers fantastiska boettformer och designspråk överlag har fångat mitt intresse ganska rejält. Men jag har alltid velat ha en klocka där man inte behövde välja - där formen och innehålet, om man får säga så, var i balans.
Det finns otroligt många definitioner av vad en fin klocka är och givetvis vill jag inte påtvinga er mina åsikter kring detta. Med det sagt tror jag det är ganska så traditionellt att definiera en fin klocka som ett armbandsur i ädelmetall med (helst) ett manuellt verk av högsta kvalitet, framförallt i vad gäller finishen, och med en klassisk och avvägd design som inte är skrikig eller speciellt avantgarde. Orden "Calatrava" eller "Simplicity" skulle ge de flesta av oss rätt bild av vad jag menar. Storleken är ganska viktig också då gränsen mellan elegans och sportighet går någonstans runt 37mm i dessa ur - det påstås att Philippe Dufour har sagt att designen inte fungerar längre om Simplicityn blir större än det. Det blir ganska uppenbart om man tittar på vissa moderna kostymur. Men en fin klocka behöver inte komma från verkstäder av Patek Philippe eller Philippe Dufour, och kosta så himla mycket behöver den inte heller.
1993 bestämde Chopard att återigen hävda sig som en tillverkare av fina klockor, som dess grundare, Louis Ulysse Chopard, onekligen var en gång i tiden. Tre år senare och med hjälp av Michel Parmigiani som utvecklade urverket var den limiterade modellen Chopard L.U.C. 1860 lanserad och gjorde stora vågor inom vid det tillfället betydligt mindre klockvärlden. Ingen hade förväntat sig något liknande från "the House of Happy Diamonds" - en klassisk boett på 36mm, en utsökt urtavla i solitt guld tillverkad av Metalem (därifrån Phillippe Dufour skulle senare beställa urtavlor för, jag ni gissade rätt, Simplicityn) och en helt fantastiskt urverk med mikrorotor, Geneva Seal, kronometercertifiering och som inte är Patek Philippe underlägsen i finishen eller tekniska skickligheten. Har jag byggt upp spänningen tillräckligt? Då räcker det med text och jag lämnar över ordet till bilderna. Varsågoda!
Det finns otroligt många definitioner av vad en fin klocka är och givetvis vill jag inte påtvinga er mina åsikter kring detta. Med det sagt tror jag det är ganska så traditionellt att definiera en fin klocka som ett armbandsur i ädelmetall med (helst) ett manuellt verk av högsta kvalitet, framförallt i vad gäller finishen, och med en klassisk och avvägd design som inte är skrikig eller speciellt avantgarde. Orden "Calatrava" eller "Simplicity" skulle ge de flesta av oss rätt bild av vad jag menar. Storleken är ganska viktig också då gränsen mellan elegans och sportighet går någonstans runt 37mm i dessa ur - det påstås att Philippe Dufour har sagt att designen inte fungerar längre om Simplicityn blir större än det. Det blir ganska uppenbart om man tittar på vissa moderna kostymur. Men en fin klocka behöver inte komma från verkstäder av Patek Philippe eller Philippe Dufour, och kosta så himla mycket behöver den inte heller.
1993 bestämde Chopard att återigen hävda sig som en tillverkare av fina klockor, som dess grundare, Louis Ulysse Chopard, onekligen var en gång i tiden. Tre år senare och med hjälp av Michel Parmigiani som utvecklade urverket var den limiterade modellen Chopard L.U.C. 1860 lanserad och gjorde stora vågor inom vid det tillfället betydligt mindre klockvärlden. Ingen hade förväntat sig något liknande från "the House of Happy Diamonds" - en klassisk boett på 36mm, en utsökt urtavla i solitt guld tillverkad av Metalem (därifrån Phillippe Dufour skulle senare beställa urtavlor för, jag ni gissade rätt, Simplicityn) och en helt fantastiskt urverk med mikrorotor, Geneva Seal, kronometercertifiering och som inte är Patek Philippe underlägsen i finishen eller tekniska skickligheten. Har jag byggt upp spänningen tillräckligt? Då räcker det med text och jag lämnar över ordet till bilderna. Varsågoda!
Senast ändrad:
