Undersköterskan
Panerai
Omega Seamaster Aqua Terra 8500
Refnr: 231.10.42.21.02.001
Listpris: ca 39.100kr
Urverk: Omega caliber 8500A (8500B i klockor tillverkade år 2012 och senare)
I produktion: år 2009>
Förra vintern landade en AT 8500 på eder undersköterskas handled. Valet hade i vanlig ordning föregåtts av en hel del beslutsvånda; det finns helt enkelt alltför många åtråvärda klockor med den grekiska bokstaven för perfektion på urtavlan, så att välja rätt, eller rättare sagt det man tror är rätt, är därför inte alltid så lätt. När jag någon månad innan köpet klämde på en AT 8500 hos en AD var det dock omöjligt att inte bli imponerad – här fanns en byggkvalitet som inte ens vi Omega-fans var vana vid. Klockan kändes som om den vore skuren ur ett solitt stycke rostfritt stål. Estetiken var därtill bländande, både bokstavligt när ljuset lekte med och likt en diamant reflekterades i de ur olika vinklar elegant skurna visarna i solitt vitt guld när man vinklade klockan, men framför allt bildligt – den förtjusande teaktavlan, den elegant polerade och ovanligt tunna glasringen, det lätt välvda safirglaset och så, när man vände på klockan, det bästa av allt – genom glasbaksidan ståtade klockindustrins fortfarande, sex år efter introduktionen, förnämsta serieproducerade urverk, den magiska manufakturkalibern 8500. Det här urverket är Omegas framtid och utgör också den baskaliber på vilken alla andra kalibrar ur den helt nya generationen co-axial verk bygger på.
Omega lanserade Aqua Terra-kollektionen år 2003, då tänkt som ett försök till en gyllene kompromiss mellan renodlade dykarklockor (av vilka man då hade SMP och två år senare också skulle komma att ha Planet Ocean) och mer elegant inriktade kostymklockor. Där fanns ett gap som Omega ville överbrygga; förhoppningen var att Aqua Terra, Aqua för vatten och Terra för jord, skulle kunna leverera den perfekta kompromissen. Mångsidighet var därför redan från början honnörsordet i utvecklingsarbetet, klockorna skulle kunna smälta in lika väl till kostymen som till dykardräkten och att kunna utforma den kompromissen, sålunda en klocka som passar i precis alla sammanhang, har alltid varit något av det svåraste som finns. Att AT blev en fullträff råder det emellertid ingen tvekan om.
Den första generationen Aqua Terra försågs med kaliber 2500B i vilka de tillkortakommanden som präglade den första generationen av den historiska och revolutionerande 2500-serien redan åtgärdats. Senare, under de sista åren i produktion, kom kraften från Omega kaliber 2500C vars största skillnad gentemot föregångaren är det reducerade arbetstempot om 25.200 halvsvängar per timme. År 2009 lanserades så slutligen den andra generationen AT och under en kort tidsperiod tillverkades de båda serierna parallellt med varandra innan de sista exemplaren av AT 2500 rullade av tillverkningslinan under hösten år 2009.
Bild: Clarky, WUS
Så lika, men ändå så olika. AT 8500 till vänster och AT 2500 till höger.
Bild: Clarky, WUS
A world apart. Till vänster AT 8500 med Omegas sant himmelska manufakturkaliber. A world first. Till höger AT 2500 med Omega kaliber 2500, världens första serieproducerade co-axial kaliber, Omega har här ett av de mest modifierade exemplaren av ETA 2892-A2 som går att finna. Förutom den unika och revolutionerande impulsöverföringen mellan ankarhjul, ankare och balans så följer även de fina egenskaper som Omega kaliber 1120, på vilken 2500 bygger, med i konceptet; det innebär att kaliber 2500, förutom komponenter av allra högsta klass, även har en för Omega unikt modifierad uppdragningsmekanism som leder till att rotorn, som drar upp fjädern i båda riktningarna, behöver ett mindre antal rotationer för att fjädern ska nå full spänning än vad som annars är fallet beträffande standardiserade ETA 2892-A2.
Bild: Clarky, WUS
Omega kaliber 8500 är med sina 5,5 mm (29mm i diameter) rätt ordinär sett till tjockleken, Rolex kaliber 3135 är exempelvis aningen tjockare, medan däremot Omega caliber 2500 med sina 4,1mm (25,6mm i diameter), tillsammans med sitt ännu något tunnare ursprungsmaterial (ETA 2892-A2), hör till de tunnaste självuppdragande kalibrarna som finns. AT 2500 är därför som synes kunnat göras avgjort tunnare än AT 8500 till vänster på bilden.
A dial to die for
Aqua Terra 8500 är en på alla sätt mer raffinerad och påkostad klocka än sin föregångare, och då inte enbart sett till urverket. Sällan har prispåslaget på runt 10k (när båda versionerna under en kort tid tillverkades samtidigt) varit så motiverad. Det kanske mest slående med klockans utseende och som tydligt skiljer den andra generationen från den första också bara vid ett hastigt blick på klockan är urtavlan och dess mönster. Omega kallar det för sitt teak dial concept och tanken är att de längsgående räfflorna från horn till horn ska anspela på fina träbåtars lackerade trädäck. Urtavlan är verkligen a feast for the eye ! En klar skillnad mot den första generationen AT är att AT 8500 har visare och applicerade index tillverkade i solitt vitt guld som rhodiumpläterats – visarna är elegant skurna och är mattslipade centralt med högglanspolerade kanter. Det är fantastiskt vackert hur ljuset bryts mot visarna i olika vinklar. Alla tre visarna har försetts med en klick Superluminova och en liten nackdel med detta är att sekund- och minutvisarna, som till det yttre är lika varandra, under en hastig titt i mörker kan blandas ihop med varandra då de har nästan samma mängd luminova på nästan samma plats. En annan aspekt som brukar framhållas när AT 8500 granskas är att indexet som täcker datumfönstret skjuter upp aningen högt på höjden och därför resulterar i en skugga över datumhjulet som kan försvåra datumavläsningen – en petitess men likväl värd att nämnas.
AT 8500 levererades i samband med introduktionen år 2009 i två olika storlekar – 38,5 och 41,5mm – och med två olika färger till urtavlan; antingen grått eller svart. Storleksutbudet kvarstår, men år 2012 lanserades också AT med en förtjusande vacker blå tavla och även en version med gröna inskriptioner till den svarta tavlan, den s.k. AT ”Golf”, och så AT ”Captain’s Watch” med hänförande vackert blånerade visare till den grå tavlan som även fått röda inskriptioner.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=ufZRn9cuuNo&feature=player_embedded[/video]
Video: Omega
Bild: Forumets undersköterska
A bracelet to love
En klar skillnad gentemot första generationen AT är den nyutvecklade stållänken till AT 8500. Jag har själv aldrig använt min då jag, som den NATO-nörd jag är, föredrar de tunnare och bekvämare remmarna i nylon men kvitterade likväl ut klockan med stållänk då det alltid är dyrare att skaffa i efterhand och även höjer klockans andrahandsvärde vid eventuell försäljning. Och när man väl har länken i sin hand går det inte att låta bli att beundra den; den har solida ändlänkar och är för första gången också skruvad. Spännet går bara att öppna med ett samtidigt tryck på bägge sidor. Länkbitarna är vackert mattslipade medan sidorna högglanspolerats. Länkens enda egentliga svaghet är att den inte medger någon finjustering; visserligen finns två halvlänkar, men det är alltid att föredra att vid spännet kunna justera länken i tätare snäpp än vad halvlänkarna medger. Kvalitetskänslan är imponerande och flera steg bättre än vad som var fallet med AT 2500.
A case to rely on
Den klassiska Seamaster-boetten kommer här till sin fulla rätt. De vackert välvda luggarna övergår i en vågtopp som på ena sidan är mattslipad och på andra sidan högglanspolerad. Den greppvänliga uppdragskronan är, liksom boettlocket, skruvad och sjunker in en aning i boetten men saknar annars kronskydd. Hela skapelsen utgör en elegant förpackning som förmedlar precis det sportiga, men samtidigt dressbetonade, intryck som Omega eftersträvat med Aqua Terra-kollektionen. Det eleganta, lätt välvda safirglaset har antireflexbehandlats på båda sidor och står i förbindelse med en ganska tunn och timid glasring som gör att hela klockan, den faktiska storleken till trots, känns större än vad den egentligen är. AT 8500-boetten är för övrigt avgjort kraftigare än sin föregångare och känns mer rejäl och solid; att den kommer att stå emot tidens tand råder det ingen tvekan om. Den är byggd för att hålla.
Bild: Forumets undersköterska
Boettens baksida hyser det lasergraverade serienumret på baksidan av luggen vid klockan 7. Boettlocket förkunnar att klockan har en vattenresistens motsvarande 150m och hyser även Omegas numera välbekanta jordglob som ska försvåra replikering – inte för att det nu spelar någon roll då boettlocket också är försett med ett safirglas, en glaksida som möjliggör insyn så att klockans ägare kan snegla på det tickande mästerverk, som omöjligen kan kopieras, som lever där inne. Att Omega valt att fortsätta med en glasbaksida, precis som på den första generationens AT, är förstås helt rätt och det märks tydligt att denna stolta schweiziska manufaktur är mån om att visa upp sitt tekniska vidunder då också den senaste generationen Planet Ocean, som har samma urverk, försetts med glasbaksida trots att dykarklockor generellt har boettlock i solitt stål som inte medger insyn. Det är lätt att förstå varför – i kaliber 8500 har Omega det bästa urverk som går att köpa för pengar i världen idag.
A movement made in Heaven
Omega tog ett jättekliv när man satsade allt på ett kort genom att implementera dr George Daniels briljanta koncept för impulsöverföring mellan ankare och ankarhjul i serieproduktion. Co-axial tekniken lanserades på hösten år 1999 i en limiterad upplaga i ädelmetall inom ramarna för De Ville-kollektionen; Omega kaliber 2500 var därmed född. I en värld präglad av traditioner och konservativt tekniskt tänkande var detta ett i sanning banbrytande och mycket djärvt initiativ, det är den mest våghalsiga manöver någon manufaktur utfört i mannaminne då den schweiziska klockindustrin alltid förlitat sig på Thomas Mudge’s klassiska spärrhake ända sedan slutet av 1700-talet. Den funktionella fördelen med dr Daniels teknik är dess minskade beroende av smörjning då kontaktytan mellan ankarets syntetiska stenar och ankarhjulet bara är en bråkdel så stor som tidigare vilket i sin tur leder till en bättre gångprecision över tid då oljor, som med tiden alltid försämras och förändras, inte får samma betydelse längre och därmed inte någon dramatisk inverkan på klockans gångprecision. I teorin får urverket också ett längre serviceintervall, men det förutsätter förstås att urverket i övrigt också konstruerats för detta (vilket inte är fallet med kaliber 2500, som redan från början byggdes på den befintliga kaliber 1120). Klockor med co-axial teknik fanns visserligen tillgängliga tidigare, dr Daniels hade ju själv tillverkat flera, men ingen av de större manufakturerna vågade satsa på det – Rolex och Patek Philippe avböjde båda efter att ha studerat och utvärderat teknologin under flera år då de såg alltför stora kostnader och en alltför stor osäkerhetsfaktor. Omega gjorde det inte och patenterade tekniken efter att ha köpt rättigheterna från dr Daniels.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=zF86_-ozaTA&feature=player_embedded[/video]
Video: Omega
Utvecklingsarbetet av Omega’s co-axial teknik centrerade sig runt den redan befintliga kaliber 1120, i vilken man implementerade tekniken så gott det gick i det utrymme som fanns tillgängligt. Kostnaden var enorm; Omegas nya balans, som nu tilläts andas fritt då indexregleringen avlägsnades och balanshjulet istället försågs med två mot varandra sittande viktskruvar för finregulering, arbetade tillsammans med det revolutionerande ankaret och ankarhjulet med betydligt striktare toleranser än vad som annars varit rådande. Ett extra kugghjul mellan balans och fjäderhus tillkom också. Det hela innebar sammantaget helt nya tillverkningsprocesser med helt nya maskiner. Omega drog här stora fördelar av det faktum att manufakturen så dags sedan länge var en del av The Swatch Group, den största och mest betydande aktören i världen med ett mycket stort know how avseende urverkstillverkning då exempelvis ETA, Lemania, Nivarox-FAR, Frederic Piguet m.fl. alla också ingår i Gruppen. Omega hade därmed, förutom de erforderliga ekonomiska resurser som krävdes för att realisera dr Daniels idé i Omegas egen tolkning, också tillgång till de bästa experterna i världen. Och det behövdes. När kaliber 2500A lanserades år 1999 var det i begränsad omfattning och A-versionerna präglades ändå av barnsjukdomar – främst genom plötsliga stopp då ankaret hakade i ankarhjulet och inte ville släppa. Detta byggdes till stora delar helt bort i och med lanseringen av Omega kaliber 2500B, som sitter i alla AT 2500 av de första årgångarna, och försvann slutligen helt i och med lanseringen av kaliber 2500C med dess lägre arbetstempo om 25.200 halvsvängar per timme vilket optimerade tillförlitligheten.
Den enda version som nu kvarstår av kaliber 2500, D-versionen som ytterligare förfinats med ankarhjul i tre nivåer, är en utsökt teknisk skapelse men likväl inledde Omega, under ledning av Marc-Andre Miché och Jean-Claude Monachon, redan år 2000 arbetet med den kaliber som eder undersköterska älskat från första stund; manufakturkalibern 8500. Kaliber 2500 hade nämligen redan från början två tillkortakommanden som gjorde den omöjlig i de framtidsplaner som Stephen Urquhart skissat upp i sin strategi- och ledningsgrupp. Dels var den inte, hur mycket Omega än modifierade den, någon manufakturkaliber då den i grunden byggde på ETA 2892-A2 och dels var den inte optimal för co-axial tekniken som hade ett begränsat utrymme till sitt förfogande. Uppgiften var därför enkel för Miché och hans ingenjörer; de hade fria händer och obegränsade resurser att skapa ett nytt urverk, en tvättäkta manufakturkaliber, som redan från början kunde byggas runt co-axial tekniken (som då än så länge alltid hade implementerats i redan existerande kalibrar) och den skulle vara tekniskt banbrytande även på andra områden. Kalibern skulle även kunna tjänstgöra som en framtida baskaliber, på vilken moduler och andra komplikationer skulle kunna appliceras. Kort sagt; syftet med Projekt 8500 var att skapa en manufakturkaliber av en sådan teknisk standard att konkurrenterna hamnade på efterkälken. Omega skulle inte längre vara en del av den tekniska utvecklingen – Omega skulle leda den.
Projektet tog sju år att slutföra, och det var en mäkta stolt Stephen Urquhart som den 24 januari år 2007 presenterade världens bästa urverk för omvärlden. Kaliber 8500A lanserades i en helt ny klocka, den estetiska läckerbiten De Ville Hour Vision som försågs med boettsidor i safirglas för maximal insyn i Omegas nya mästerverk. När så den andra generationen av Aqua Terra lanserades år 2009 var det en självklarhet att också den skulle begåvas med Omegas nya darling, så dags hade ETA’s helt nybyggda produktionsfaciliteter i La Chaux-de-Fonds, som byggdes särskilt för att kunna husera de maskiner som krävs för att sätta samman ett kaliber 8500-verk, kommit upp i en tillräckligt hög produktionsnivå för att kunna leverera urverk också till AT-klockorna.
Bild: Omega
Det första som slår betraktaren när man tittar på kaliber 8500 är den lite underliga estetiken. Klart är att Omega ville komma bort från de vanliga vågorna, Côtes de Genève, och perlage. Sålunda skapades detta helt nya mönster, en unik version av vågmönstret kallad Arabesque. Det kräver lite tillvänjning, det medges, och vissa gillar det ju inte, som Singular här på KS, men det är ett sammantaget unikt mönster som särskilt tagits fram för kaliber 8500 och de urverk som bygger på det. Tittar man sedan lite närmare på urverket är det lätt att notera de dubbla och i serie förbundna fjäderhusen som döljs nästan helt av bryggan men som märks ut med ”Barrel One” och ”Barrel Two” i röd, graverad text. De dras upp sekventiellt av rotorn (som drar upp fjädrarna i båda riktningarna) och levererar sin kraft direkt till centerhjulet i tur och ordning, såvida inte energitillgången är densamma hos bägge då båda i så fall avger sin energi samtidigt. Det kan tyckas märkligt att Omega, som här med dubbla fjäderhus, ändå inte får ut mer än 60 timmars kraftreserv vilket ju bara är marginellt mer än kaliber 2500 som bara har tillgång till ett fjäderhus, men Marc-Andre Miché förklarade det hela för Alexander Linz, i dennes utsökta review av De Ville Hour Vision i Watch Time’s oktoberutgåva år 2007, med att en lång kraftreserv inte var det bakomliggande syftet bakom de tekniskt komplexa dubbla fjäderhusen och den drivlina som finns mellan dem, utan snarare det faktum att två i serie förbundna fjäderhus svarar för en jämnare kraftåtergivning utan spikar under hela arbetsförloppet, från det att de är fullt uppdragna tills det att de har tappat all kraft, vilket underlättar balansens förmåga att upprätthålla en god precision oavsett om klockan har 60 timmar kvar av kraftreserven eller bara en enda timme. Fjäderhusen är också svarta till färgen då de belagts med ett lager DLC, diamond-like-carbon, som ökar slitstyrkan markant; normalt byts ofta fjäderhus ut i samband med service men Stephen Urquhart är i sina intervjuer noga med att påpeka att fjäderhusen i ett kaliber 8500 kommer att se ut som nya också efter 10 år och ska endast behöva bytas i undantagsfall. Hela urverket är byggt med just detta - slitstyrka och livslängd - i åtanke och för första gången kan nu Omega också officiellt utlova längre, om än ännu ej specificerade, serviceintervaller. I en tråd på WUS har exempelvis en företrädare för Omega USA uppgivit en förhoppning om att kaliber 8500 ska klara 10 år mellan varje fullservice då urverket redan från början byggts för detta. Andra komponenter, som olika skruvar och även balanshjulet, har begåvats med samma beläggning för att uppnå en estetisk enhetlighet.
Bild: Forumets undersköterska
The greatest movements on earth carry the greek letter for perfection on their balance wheels
Watch Time, som testade ett av första exemplaren av De Ville Hour Vision hösten år 2007 i den ovan nämnda reviewn, konstaterade i sin artikel att en genomsnittlig avvikelse i balansens amplitud på upp till 10% är att räkna med hos de finaste av urverk. I Omegas fall landade det genomsnittliga värdet på fullständigt häpnadsväckande 5,4%. Balansen andas förstås fritt, precis som i kaliber 2500, men har här försetts med fyra viktskruvar i solitt vitt guld för finregulering och även tillverkats i en unik berylliumfri legering som bara används av Omega och Breguet. Den vackra balansbron, som är fastskruvad i varsin ände, borgar för en solid gångkultur och medför en minskad känslighet för stötar tillsammans med det helt nyutvecklade Nivachock-stötskyddet. När AT 8500 lanserades år 2009 fick det sin kraft från Omega kaliber 8500A, vilket också sitter i eder undersköterskas exemplar på bilden ovan, men sedan våren år 2012 får nu alla AT 8500 istället sin kraft från kaliber 8500B, den enda version av detta mästerverk som tillverkas för närvarande, som skiljer sig såtillvida att balansspiralen inte längre är en fin Nivarox Anachron utan istället Omegas patenterade Si14-spiral i kisel som ytterligare minskar riskerna med stötar och magnetism. Det är lätt att se skillnaden; alla 8500B har en liten Si14-inskription på ett av balanshjulets svängda stag in mot centrum liksom ”8500B” ingraverat på plattan närmast balanshjulet.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=MZ9j-MYDs9Y&feature=player_embedded[/video]
Video: Omega
39-stenars verket arbetar, likt de senare versionerna av kaliber 2500, i den för Omegas co-axial kalibrar unika arbetstakten om 25.200 halvsvängar per timme vilket medför att sekundvisaren förflyttar sig med sju små steg för varje sekund. Allt som allt består kaliber 8500 av 202 komponenter av vilka somliga är tunnare än ett hårstrå och arbetar med toleranser som mäts i mikron. Rotorn rullar på ett särskilt framtaget keramiskt lager (och skiljer sig därmed från kronografkalibern 9300 som rullar på ett konventionellt kullager) vilket medför en ljudlös och vibrationsfri rörelse över verket. Kugghjulen har utformats, och särskilda oljor har tagits fram, på ett sådant sätt att friktionen är minimal i verket vilket är en förutsättning för de långa serviceintervallerna och för första gången har också co-axial tekniken fått ta den plats som behövts – vilket skulle visa sig bli närmare 13% mer jämfört med kaliber 2500.
The competition
Ja, det är väl närmast omöjligt att ändå inte titta lite närmare på motståndet och den självklara huvudutmanaren till Omegas urverk nr 1 är förstås Rolex urverk nr 1. Den sistnämnda kalibern, Rolex kaliber 3135, utvecklades under mitten av 1980-talet och har sedan dess förfinats under årens gång, på senare tid exempelvis med Parachrom-spiralen och det nya Paraflex-stötskyddet. Det är en fulländad kaliber av mycket god teknisk standard som visat sig vara ett kapabelt urverk i det långa loppet, nästan fritt från svagheter. Men det hade ju tveklöst varit mycket underligt om inte Omega hade kunnat överträffa en Rolex-konstruktion som i grunden ändå är nästan 30 år gammal, trots det omsorgsfulla förfiningsarbete som manufakturen lagt ner på sitt främsta standardverk allteftersom. Och Omega gör det förstås. På punkt efter punkt. Skribenten Servatempus på det franska forumet Chronomania har gjort en av de bästa jämförelserna i ämnet och lyfter några konkreta punkter; exempelvis rotorkonstruktionen som hos Omega är lika effektiv men mer tillförlitlig och slitstark. En annan fördel är de dubbla fjäderhusen som medför en jämnare kraftåtergivning och en avgjort mindre belastning på kugghjul och lager än vad som är fallet hos Rolex kaliber 3135.
Conclusion – from a nurse’s point of view: True greatness comes from within
Det kan tyckas märkligt, rent av galet, för en icke-initierad att vi här på KS lägger så mycket pengar på klockor. En ny AT 8500 listar på nästan exakt 40k, men framstår ändå som besynnerligt mycket klocka för pengarna vid närmare eftertanke också utan rabatter. För de pengarna får man en synnerligen väl genomarbetad och mycket elegant urtavla som är föredömligt diskret och som passar i alla sammanhang. Man får en länk som är mycket välgjord, men som hade gjort sig ännu bättre om möjligheten till verklig finjustering hade varit möjlig. Man får en boett av en sådan hög kvalitet att den kan uppfattas som vore den skuren ur ett solitt stycke rostfritt stål. Men framför allt, och det här får nog ändå ses som det klart viktigaste i sammanhanget, så får man världens bästa urverk – ett urverk som representerar höjden av ingenjörskonst och som kan avnjutas genom att blott bara vända på klockan och genom glasbaksidan titta rakt in i det tickande inre livet. Det är ett mirakel. Och det är värt 40k.
Som den gamle kinesiske filosofen Konfucius en gång sade: sann storhet kommer från insidan.
Vänligen
Forumets undersköterska
Refnr: 231.10.42.21.02.001
Listpris: ca 39.100kr
Urverk: Omega caliber 8500A (8500B i klockor tillverkade år 2012 och senare)
I produktion: år 2009>
Förra vintern landade en AT 8500 på eder undersköterskas handled. Valet hade i vanlig ordning föregåtts av en hel del beslutsvånda; det finns helt enkelt alltför många åtråvärda klockor med den grekiska bokstaven för perfektion på urtavlan, så att välja rätt, eller rättare sagt det man tror är rätt, är därför inte alltid så lätt. När jag någon månad innan köpet klämde på en AT 8500 hos en AD var det dock omöjligt att inte bli imponerad – här fanns en byggkvalitet som inte ens vi Omega-fans var vana vid. Klockan kändes som om den vore skuren ur ett solitt stycke rostfritt stål. Estetiken var därtill bländande, både bokstavligt när ljuset lekte med och likt en diamant reflekterades i de ur olika vinklar elegant skurna visarna i solitt vitt guld när man vinklade klockan, men framför allt bildligt – den förtjusande teaktavlan, den elegant polerade och ovanligt tunna glasringen, det lätt välvda safirglaset och så, när man vände på klockan, det bästa av allt – genom glasbaksidan ståtade klockindustrins fortfarande, sex år efter introduktionen, förnämsta serieproducerade urverk, den magiska manufakturkalibern 8500. Det här urverket är Omegas framtid och utgör också den baskaliber på vilken alla andra kalibrar ur den helt nya generationen co-axial verk bygger på.
Omega lanserade Aqua Terra-kollektionen år 2003, då tänkt som ett försök till en gyllene kompromiss mellan renodlade dykarklockor (av vilka man då hade SMP och två år senare också skulle komma att ha Planet Ocean) och mer elegant inriktade kostymklockor. Där fanns ett gap som Omega ville överbrygga; förhoppningen var att Aqua Terra, Aqua för vatten och Terra för jord, skulle kunna leverera den perfekta kompromissen. Mångsidighet var därför redan från början honnörsordet i utvecklingsarbetet, klockorna skulle kunna smälta in lika väl till kostymen som till dykardräkten och att kunna utforma den kompromissen, sålunda en klocka som passar i precis alla sammanhang, har alltid varit något av det svåraste som finns. Att AT blev en fullträff råder det emellertid ingen tvekan om.
Den första generationen Aqua Terra försågs med kaliber 2500B i vilka de tillkortakommanden som präglade den första generationen av den historiska och revolutionerande 2500-serien redan åtgärdats. Senare, under de sista åren i produktion, kom kraften från Omega kaliber 2500C vars största skillnad gentemot föregångaren är det reducerade arbetstempot om 25.200 halvsvängar per timme. År 2009 lanserades så slutligen den andra generationen AT och under en kort tidsperiod tillverkades de båda serierna parallellt med varandra innan de sista exemplaren av AT 2500 rullade av tillverkningslinan under hösten år 2009.
Bild: Clarky, WUS
Så lika, men ändå så olika. AT 8500 till vänster och AT 2500 till höger.
Bild: Clarky, WUS
A world apart. Till vänster AT 8500 med Omegas sant himmelska manufakturkaliber. A world first. Till höger AT 2500 med Omega kaliber 2500, världens första serieproducerade co-axial kaliber, Omega har här ett av de mest modifierade exemplaren av ETA 2892-A2 som går att finna. Förutom den unika och revolutionerande impulsöverföringen mellan ankarhjul, ankare och balans så följer även de fina egenskaper som Omega kaliber 1120, på vilken 2500 bygger, med i konceptet; det innebär att kaliber 2500, förutom komponenter av allra högsta klass, även har en för Omega unikt modifierad uppdragningsmekanism som leder till att rotorn, som drar upp fjädern i båda riktningarna, behöver ett mindre antal rotationer för att fjädern ska nå full spänning än vad som annars är fallet beträffande standardiserade ETA 2892-A2.
Bild: Clarky, WUS
Omega kaliber 8500 är med sina 5,5 mm (29mm i diameter) rätt ordinär sett till tjockleken, Rolex kaliber 3135 är exempelvis aningen tjockare, medan däremot Omega caliber 2500 med sina 4,1mm (25,6mm i diameter), tillsammans med sitt ännu något tunnare ursprungsmaterial (ETA 2892-A2), hör till de tunnaste självuppdragande kalibrarna som finns. AT 2500 är därför som synes kunnat göras avgjort tunnare än AT 8500 till vänster på bilden.
A dial to die for
Aqua Terra 8500 är en på alla sätt mer raffinerad och påkostad klocka än sin föregångare, och då inte enbart sett till urverket. Sällan har prispåslaget på runt 10k (när båda versionerna under en kort tid tillverkades samtidigt) varit så motiverad. Det kanske mest slående med klockans utseende och som tydligt skiljer den andra generationen från den första också bara vid ett hastigt blick på klockan är urtavlan och dess mönster. Omega kallar det för sitt teak dial concept och tanken är att de längsgående räfflorna från horn till horn ska anspela på fina träbåtars lackerade trädäck. Urtavlan är verkligen a feast for the eye ! En klar skillnad mot den första generationen AT är att AT 8500 har visare och applicerade index tillverkade i solitt vitt guld som rhodiumpläterats – visarna är elegant skurna och är mattslipade centralt med högglanspolerade kanter. Det är fantastiskt vackert hur ljuset bryts mot visarna i olika vinklar. Alla tre visarna har försetts med en klick Superluminova och en liten nackdel med detta är att sekund- och minutvisarna, som till det yttre är lika varandra, under en hastig titt i mörker kan blandas ihop med varandra då de har nästan samma mängd luminova på nästan samma plats. En annan aspekt som brukar framhållas när AT 8500 granskas är att indexet som täcker datumfönstret skjuter upp aningen högt på höjden och därför resulterar i en skugga över datumhjulet som kan försvåra datumavläsningen – en petitess men likväl värd att nämnas.
AT 8500 levererades i samband med introduktionen år 2009 i två olika storlekar – 38,5 och 41,5mm – och med två olika färger till urtavlan; antingen grått eller svart. Storleksutbudet kvarstår, men år 2012 lanserades också AT med en förtjusande vacker blå tavla och även en version med gröna inskriptioner till den svarta tavlan, den s.k. AT ”Golf”, och så AT ”Captain’s Watch” med hänförande vackert blånerade visare till den grå tavlan som även fått röda inskriptioner.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=ufZRn9cuuNo&feature=player_embedded[/video]
Video: Omega
Bild: Forumets undersköterska
A bracelet to love
En klar skillnad gentemot första generationen AT är den nyutvecklade stållänken till AT 8500. Jag har själv aldrig använt min då jag, som den NATO-nörd jag är, föredrar de tunnare och bekvämare remmarna i nylon men kvitterade likväl ut klockan med stållänk då det alltid är dyrare att skaffa i efterhand och även höjer klockans andrahandsvärde vid eventuell försäljning. Och när man väl har länken i sin hand går det inte att låta bli att beundra den; den har solida ändlänkar och är för första gången också skruvad. Spännet går bara att öppna med ett samtidigt tryck på bägge sidor. Länkbitarna är vackert mattslipade medan sidorna högglanspolerats. Länkens enda egentliga svaghet är att den inte medger någon finjustering; visserligen finns två halvlänkar, men det är alltid att föredra att vid spännet kunna justera länken i tätare snäpp än vad halvlänkarna medger. Kvalitetskänslan är imponerande och flera steg bättre än vad som var fallet med AT 2500.
A case to rely on
Den klassiska Seamaster-boetten kommer här till sin fulla rätt. De vackert välvda luggarna övergår i en vågtopp som på ena sidan är mattslipad och på andra sidan högglanspolerad. Den greppvänliga uppdragskronan är, liksom boettlocket, skruvad och sjunker in en aning i boetten men saknar annars kronskydd. Hela skapelsen utgör en elegant förpackning som förmedlar precis det sportiga, men samtidigt dressbetonade, intryck som Omega eftersträvat med Aqua Terra-kollektionen. Det eleganta, lätt välvda safirglaset har antireflexbehandlats på båda sidor och står i förbindelse med en ganska tunn och timid glasring som gör att hela klockan, den faktiska storleken till trots, känns större än vad den egentligen är. AT 8500-boetten är för övrigt avgjort kraftigare än sin föregångare och känns mer rejäl och solid; att den kommer att stå emot tidens tand råder det ingen tvekan om. Den är byggd för att hålla.
Bild: Forumets undersköterska
Boettens baksida hyser det lasergraverade serienumret på baksidan av luggen vid klockan 7. Boettlocket förkunnar att klockan har en vattenresistens motsvarande 150m och hyser även Omegas numera välbekanta jordglob som ska försvåra replikering – inte för att det nu spelar någon roll då boettlocket också är försett med ett safirglas, en glaksida som möjliggör insyn så att klockans ägare kan snegla på det tickande mästerverk, som omöjligen kan kopieras, som lever där inne. Att Omega valt att fortsätta med en glasbaksida, precis som på den första generationens AT, är förstås helt rätt och det märks tydligt att denna stolta schweiziska manufaktur är mån om att visa upp sitt tekniska vidunder då också den senaste generationen Planet Ocean, som har samma urverk, försetts med glasbaksida trots att dykarklockor generellt har boettlock i solitt stål som inte medger insyn. Det är lätt att förstå varför – i kaliber 8500 har Omega det bästa urverk som går att köpa för pengar i världen idag.
A movement made in Heaven
Omega tog ett jättekliv när man satsade allt på ett kort genom att implementera dr George Daniels briljanta koncept för impulsöverföring mellan ankare och ankarhjul i serieproduktion. Co-axial tekniken lanserades på hösten år 1999 i en limiterad upplaga i ädelmetall inom ramarna för De Ville-kollektionen; Omega kaliber 2500 var därmed född. I en värld präglad av traditioner och konservativt tekniskt tänkande var detta ett i sanning banbrytande och mycket djärvt initiativ, det är den mest våghalsiga manöver någon manufaktur utfört i mannaminne då den schweiziska klockindustrin alltid förlitat sig på Thomas Mudge’s klassiska spärrhake ända sedan slutet av 1700-talet. Den funktionella fördelen med dr Daniels teknik är dess minskade beroende av smörjning då kontaktytan mellan ankarets syntetiska stenar och ankarhjulet bara är en bråkdel så stor som tidigare vilket i sin tur leder till en bättre gångprecision över tid då oljor, som med tiden alltid försämras och förändras, inte får samma betydelse längre och därmed inte någon dramatisk inverkan på klockans gångprecision. I teorin får urverket också ett längre serviceintervall, men det förutsätter förstås att urverket i övrigt också konstruerats för detta (vilket inte är fallet med kaliber 2500, som redan från början byggdes på den befintliga kaliber 1120). Klockor med co-axial teknik fanns visserligen tillgängliga tidigare, dr Daniels hade ju själv tillverkat flera, men ingen av de större manufakturerna vågade satsa på det – Rolex och Patek Philippe avböjde båda efter att ha studerat och utvärderat teknologin under flera år då de såg alltför stora kostnader och en alltför stor osäkerhetsfaktor. Omega gjorde det inte och patenterade tekniken efter att ha köpt rättigheterna från dr Daniels.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=zF86_-ozaTA&feature=player_embedded[/video]
Video: Omega
Utvecklingsarbetet av Omega’s co-axial teknik centrerade sig runt den redan befintliga kaliber 1120, i vilken man implementerade tekniken så gott det gick i det utrymme som fanns tillgängligt. Kostnaden var enorm; Omegas nya balans, som nu tilläts andas fritt då indexregleringen avlägsnades och balanshjulet istället försågs med två mot varandra sittande viktskruvar för finregulering, arbetade tillsammans med det revolutionerande ankaret och ankarhjulet med betydligt striktare toleranser än vad som annars varit rådande. Ett extra kugghjul mellan balans och fjäderhus tillkom också. Det hela innebar sammantaget helt nya tillverkningsprocesser med helt nya maskiner. Omega drog här stora fördelar av det faktum att manufakturen så dags sedan länge var en del av The Swatch Group, den största och mest betydande aktören i världen med ett mycket stort know how avseende urverkstillverkning då exempelvis ETA, Lemania, Nivarox-FAR, Frederic Piguet m.fl. alla också ingår i Gruppen. Omega hade därmed, förutom de erforderliga ekonomiska resurser som krävdes för att realisera dr Daniels idé i Omegas egen tolkning, också tillgång till de bästa experterna i världen. Och det behövdes. När kaliber 2500A lanserades år 1999 var det i begränsad omfattning och A-versionerna präglades ändå av barnsjukdomar – främst genom plötsliga stopp då ankaret hakade i ankarhjulet och inte ville släppa. Detta byggdes till stora delar helt bort i och med lanseringen av Omega kaliber 2500B, som sitter i alla AT 2500 av de första årgångarna, och försvann slutligen helt i och med lanseringen av kaliber 2500C med dess lägre arbetstempo om 25.200 halvsvängar per timme vilket optimerade tillförlitligheten.
Den enda version som nu kvarstår av kaliber 2500, D-versionen som ytterligare förfinats med ankarhjul i tre nivåer, är en utsökt teknisk skapelse men likväl inledde Omega, under ledning av Marc-Andre Miché och Jean-Claude Monachon, redan år 2000 arbetet med den kaliber som eder undersköterska älskat från första stund; manufakturkalibern 8500. Kaliber 2500 hade nämligen redan från början två tillkortakommanden som gjorde den omöjlig i de framtidsplaner som Stephen Urquhart skissat upp i sin strategi- och ledningsgrupp. Dels var den inte, hur mycket Omega än modifierade den, någon manufakturkaliber då den i grunden byggde på ETA 2892-A2 och dels var den inte optimal för co-axial tekniken som hade ett begränsat utrymme till sitt förfogande. Uppgiften var därför enkel för Miché och hans ingenjörer; de hade fria händer och obegränsade resurser att skapa ett nytt urverk, en tvättäkta manufakturkaliber, som redan från början kunde byggas runt co-axial tekniken (som då än så länge alltid hade implementerats i redan existerande kalibrar) och den skulle vara tekniskt banbrytande även på andra områden. Kalibern skulle även kunna tjänstgöra som en framtida baskaliber, på vilken moduler och andra komplikationer skulle kunna appliceras. Kort sagt; syftet med Projekt 8500 var att skapa en manufakturkaliber av en sådan teknisk standard att konkurrenterna hamnade på efterkälken. Omega skulle inte längre vara en del av den tekniska utvecklingen – Omega skulle leda den.
Projektet tog sju år att slutföra, och det var en mäkta stolt Stephen Urquhart som den 24 januari år 2007 presenterade världens bästa urverk för omvärlden. Kaliber 8500A lanserades i en helt ny klocka, den estetiska läckerbiten De Ville Hour Vision som försågs med boettsidor i safirglas för maximal insyn i Omegas nya mästerverk. När så den andra generationen av Aqua Terra lanserades år 2009 var det en självklarhet att också den skulle begåvas med Omegas nya darling, så dags hade ETA’s helt nybyggda produktionsfaciliteter i La Chaux-de-Fonds, som byggdes särskilt för att kunna husera de maskiner som krävs för att sätta samman ett kaliber 8500-verk, kommit upp i en tillräckligt hög produktionsnivå för att kunna leverera urverk också till AT-klockorna.
Bild: Omega
Det första som slår betraktaren när man tittar på kaliber 8500 är den lite underliga estetiken. Klart är att Omega ville komma bort från de vanliga vågorna, Côtes de Genève, och perlage. Sålunda skapades detta helt nya mönster, en unik version av vågmönstret kallad Arabesque. Det kräver lite tillvänjning, det medges, och vissa gillar det ju inte, som Singular här på KS, men det är ett sammantaget unikt mönster som särskilt tagits fram för kaliber 8500 och de urverk som bygger på det. Tittar man sedan lite närmare på urverket är det lätt att notera de dubbla och i serie förbundna fjäderhusen som döljs nästan helt av bryggan men som märks ut med ”Barrel One” och ”Barrel Two” i röd, graverad text. De dras upp sekventiellt av rotorn (som drar upp fjädrarna i båda riktningarna) och levererar sin kraft direkt till centerhjulet i tur och ordning, såvida inte energitillgången är densamma hos bägge då båda i så fall avger sin energi samtidigt. Det kan tyckas märkligt att Omega, som här med dubbla fjäderhus, ändå inte får ut mer än 60 timmars kraftreserv vilket ju bara är marginellt mer än kaliber 2500 som bara har tillgång till ett fjäderhus, men Marc-Andre Miché förklarade det hela för Alexander Linz, i dennes utsökta review av De Ville Hour Vision i Watch Time’s oktoberutgåva år 2007, med att en lång kraftreserv inte var det bakomliggande syftet bakom de tekniskt komplexa dubbla fjäderhusen och den drivlina som finns mellan dem, utan snarare det faktum att två i serie förbundna fjäderhus svarar för en jämnare kraftåtergivning utan spikar under hela arbetsförloppet, från det att de är fullt uppdragna tills det att de har tappat all kraft, vilket underlättar balansens förmåga att upprätthålla en god precision oavsett om klockan har 60 timmar kvar av kraftreserven eller bara en enda timme. Fjäderhusen är också svarta till färgen då de belagts med ett lager DLC, diamond-like-carbon, som ökar slitstyrkan markant; normalt byts ofta fjäderhus ut i samband med service men Stephen Urquhart är i sina intervjuer noga med att påpeka att fjäderhusen i ett kaliber 8500 kommer att se ut som nya också efter 10 år och ska endast behöva bytas i undantagsfall. Hela urverket är byggt med just detta - slitstyrka och livslängd - i åtanke och för första gången kan nu Omega också officiellt utlova längre, om än ännu ej specificerade, serviceintervaller. I en tråd på WUS har exempelvis en företrädare för Omega USA uppgivit en förhoppning om att kaliber 8500 ska klara 10 år mellan varje fullservice då urverket redan från början byggts för detta. Andra komponenter, som olika skruvar och även balanshjulet, har begåvats med samma beläggning för att uppnå en estetisk enhetlighet.
Bild: Forumets undersköterska
The greatest movements on earth carry the greek letter for perfection on their balance wheels
Watch Time, som testade ett av första exemplaren av De Ville Hour Vision hösten år 2007 i den ovan nämnda reviewn, konstaterade i sin artikel att en genomsnittlig avvikelse i balansens amplitud på upp till 10% är att räkna med hos de finaste av urverk. I Omegas fall landade det genomsnittliga värdet på fullständigt häpnadsväckande 5,4%. Balansen andas förstås fritt, precis som i kaliber 2500, men har här försetts med fyra viktskruvar i solitt vitt guld för finregulering och även tillverkats i en unik berylliumfri legering som bara används av Omega och Breguet. Den vackra balansbron, som är fastskruvad i varsin ände, borgar för en solid gångkultur och medför en minskad känslighet för stötar tillsammans med det helt nyutvecklade Nivachock-stötskyddet. När AT 8500 lanserades år 2009 fick det sin kraft från Omega kaliber 8500A, vilket också sitter i eder undersköterskas exemplar på bilden ovan, men sedan våren år 2012 får nu alla AT 8500 istället sin kraft från kaliber 8500B, den enda version av detta mästerverk som tillverkas för närvarande, som skiljer sig såtillvida att balansspiralen inte längre är en fin Nivarox Anachron utan istället Omegas patenterade Si14-spiral i kisel som ytterligare minskar riskerna med stötar och magnetism. Det är lätt att se skillnaden; alla 8500B har en liten Si14-inskription på ett av balanshjulets svängda stag in mot centrum liksom ”8500B” ingraverat på plattan närmast balanshjulet.
[video]http://www.youtube.com/watch?v=MZ9j-MYDs9Y&feature=player_embedded[/video]
Video: Omega
39-stenars verket arbetar, likt de senare versionerna av kaliber 2500, i den för Omegas co-axial kalibrar unika arbetstakten om 25.200 halvsvängar per timme vilket medför att sekundvisaren förflyttar sig med sju små steg för varje sekund. Allt som allt består kaliber 8500 av 202 komponenter av vilka somliga är tunnare än ett hårstrå och arbetar med toleranser som mäts i mikron. Rotorn rullar på ett särskilt framtaget keramiskt lager (och skiljer sig därmed från kronografkalibern 9300 som rullar på ett konventionellt kullager) vilket medför en ljudlös och vibrationsfri rörelse över verket. Kugghjulen har utformats, och särskilda oljor har tagits fram, på ett sådant sätt att friktionen är minimal i verket vilket är en förutsättning för de långa serviceintervallerna och för första gången har också co-axial tekniken fått ta den plats som behövts – vilket skulle visa sig bli närmare 13% mer jämfört med kaliber 2500.
The competition
Ja, det är väl närmast omöjligt att ändå inte titta lite närmare på motståndet och den självklara huvudutmanaren till Omegas urverk nr 1 är förstås Rolex urverk nr 1. Den sistnämnda kalibern, Rolex kaliber 3135, utvecklades under mitten av 1980-talet och har sedan dess förfinats under årens gång, på senare tid exempelvis med Parachrom-spiralen och det nya Paraflex-stötskyddet. Det är en fulländad kaliber av mycket god teknisk standard som visat sig vara ett kapabelt urverk i det långa loppet, nästan fritt från svagheter. Men det hade ju tveklöst varit mycket underligt om inte Omega hade kunnat överträffa en Rolex-konstruktion som i grunden ändå är nästan 30 år gammal, trots det omsorgsfulla förfiningsarbete som manufakturen lagt ner på sitt främsta standardverk allteftersom. Och Omega gör det förstås. På punkt efter punkt. Skribenten Servatempus på det franska forumet Chronomania har gjort en av de bästa jämförelserna i ämnet och lyfter några konkreta punkter; exempelvis rotorkonstruktionen som hos Omega är lika effektiv men mer tillförlitlig och slitstark. En annan fördel är de dubbla fjäderhusen som medför en jämnare kraftåtergivning och en avgjort mindre belastning på kugghjul och lager än vad som är fallet hos Rolex kaliber 3135.
Conclusion – from a nurse’s point of view: True greatness comes from within
Det kan tyckas märkligt, rent av galet, för en icke-initierad att vi här på KS lägger så mycket pengar på klockor. En ny AT 8500 listar på nästan exakt 40k, men framstår ändå som besynnerligt mycket klocka för pengarna vid närmare eftertanke också utan rabatter. För de pengarna får man en synnerligen väl genomarbetad och mycket elegant urtavla som är föredömligt diskret och som passar i alla sammanhang. Man får en länk som är mycket välgjord, men som hade gjort sig ännu bättre om möjligheten till verklig finjustering hade varit möjlig. Man får en boett av en sådan hög kvalitet att den kan uppfattas som vore den skuren ur ett solitt stycke rostfritt stål. Men framför allt, och det här får nog ändå ses som det klart viktigaste i sammanhanget, så får man världens bästa urverk – ett urverk som representerar höjden av ingenjörskonst och som kan avnjutas genom att blott bara vända på klockan och genom glasbaksidan titta rakt in i det tickande inre livet. Det är ett mirakel. Och det är värt 40k.
Som den gamle kinesiske filosofen Konfucius en gång sade: sann storhet kommer från insidan.
Vänligen
Forumets undersköterska
